|
Drömmar
Vad drömmarna är till sin natur har man under århundradenas lopp och inom olika kulturer haft mycket olika uppfattning om. Men vad man än har föreställt sig så har en tanke varit odiskutabel: uppfattningen att alla drömmar är meningsfulla och viktiga. Meningsfulla, emedan de innehåller ett budskap, som man kan förstå, om man har nyckeln till deras översättning. Viktiga, emedan vi inte drömmer om något som är likgiltigt, även om det uttrycks på ett språk, som döljer drömbudskapets betydelse, bakom en likgiltig fasad.
Det är först under de allra senaste århundrandena, som det uppstått ett radikalt avståndstagande från denna uppfattning. Drömtolkningen förvisades till vidskepelsens område, och den upplysta och bildade människan, lekmannen såväl som vetenskapsmannen, tvivlade inte ett ögonblick på att drömmarna var orimliga och betydelselösa manifestationer av vårt själsliv. På sin höjd ansågs de vara återspeglingar på det psykiska planet av kroppsliga förnimmelser under sömnen.
Det var Freud som i början av 1900-talet på nytt bekräftade den gamla förställningen, att drömmarna både är meningsfulla och viktiga. Vi drömmer inte någonting som inte är ett betydelsefullt uttryck för vårt inre liv, och alla drömmar kan förstås, förutsatt att vi har nyckeln till dem.
Drömtolkningen är det huvudstråk, som leder fram till förståendet av det undermedvetna och därmed till den mäktigaste drivkraften för såväl patologiskt som normalt beteende. Utom detta allmänna omdöme om drömmarnas natur kom Freud med en eftertrycklig bekräftelse på en av de äldsta drömteorier vi känner, nämligen att drömmen innebär ett tillfredsställande av oförnuftiga lidelser, som undertrycks i vakentillståndet.
Fysiologiskt sett är sömnen en process av kemisk pånyttfödelse av organismen. Energin förnyas under den tid då människan inte är aktiv, till och med varseblivandet är så gott som helt och hållet avstängt. Psykologiskt sett upphäver sömnen de huvudfunktioner som är karakteristiska för vakenlivet, alltså hennes reaktioner på verkligheten genom varseblivning och handling. Denna skillnad mellan sömnens och vakenlivets biologiska funktioner är faktiskt en skillnad mellan två existenstillstånd.
Skillnaden mellan sömnens och vakentillståndets biologiska och psykologiska funktioner är fundamental. När människan är vaken svarar hennes tankar och känslor huvudsakligen mot ett bestämt krav, såsom uppgiften att behärska miljön, förändra den, försvara sig mot den. För den vakna människans uppgift är att fortleva. Hon är då underkastad de lagar som styr verkligheten, det vill säga tids- och rumslogikens lagar. När vi sover är vi inte intresserade av att anpassa den yttre världen efter våra syften. Vi är hjälplösa, men vi är också fria, friare än när vi är vakna. Vi är fria från vår arbetsbörda¸ från vår uppgift att gå till angrepp eller försvara oss, från iakttagandet och behärskandet av verkligheten.
Vi behöver inte betrakta yttervärlden, vi betraktar vår inre värld, är uteslutande sysselsatta med oss själva, Vi kan liknas vid änglar, som inte är underkastade ”verklighetens” lagar. I sömnen har nödvändighetens sfär givit vika för frihetens, där ”jag är” är det enda system, till viket tankar och känslor hänför sig.
Den psykiska aktiviteten under sömnen följer en annan logik än vakenexistensens. Under sömnen behöver man inte ta någon notis om sådana egenskaper som har betydelse endast när det gäller att komma till rätta med verkligheten.
Om jag till exempel har en känsla av att en person är feg, kan jag drömma, att han förvandlas från människa till kyckling. Denna förändring är logisk på det plan som rör min uppfattning om personen i fråga och ologisk endast på det plan som rör min inställning till yttervärlden. Sömnexistensen brister inte i logik, men den är underkastad andra logiska lagar, som är fullständigt giltiga i fråga om detta speciella upplevelsetillstånd.
Sömnen och vakenlivet är den mänskliga existensens två poler. När vi är vakna är vi upptagna av att handla, när vi sover är vi befriade från att handla. Då är vi sysselsatta med att uppleva oss själva. När vi sedan vaknar ur vår sömn, förflyttar vi oss till handlandets plan. Vi är då inställda på detta system och vårt minne arbetar inom det. Vi kommer ihåg sådant som går att erinra sig i rums- och tidsbegrepp. Sömnens värld har försvunnit. De upplevelser vi hade i den världen – drömmens – erinrar vi oss endast med den största svårighet. Denna situation har återgivits symboliskt i många folksagor: om natten uppträder vålnader och andar, goda såväl som onda, men när gryningen kommer försvinner de, och ingenting finns kvar av hela den intensiva upplevelsen.
Medvetandet är människans psykiska aktivitet i det tillstånd då hon är upptagen med den yttre verkligheten – av handlandet. Det omedvetna är människans psykiska aktivitet i det existentiella tillstånd då hon är avskuren från förbindelsen med yttervärlden, och inte längre är upptagen av att handla utan av att uppleva sig själv. Det omedvetna är en erfarenhet som står i relation till ett särskilt sätt att leva – till icke-aktiviteten. Och det omedvetnas kännetecken är en följd av detta existenssätts natur. Medvetandets egenskaper är däremot bestämda av handlingens natur och den funktion att fortleva som utmärker vakenexistensen.
”Det omedvetna” är omedvetet endast i relation till det ”normala” tillståndet av aktivitet. När vi kallar en upplevelse ”omedveten”, säger vi i själva verket bara att den är främmande för det psykiska tillstånd, som existerar medan och eftersom vi handlar. Det upplevs då som ett spöklikt och påträngande element, som det är svårt att få grepp om och svårt att komma ihåg.
Men dagens värld är lika omedveten för oss när vi sover som nattens värld är när vi är vakna. Det är vanligt att begagna termen ”omedveten” endast från dagsupplevelsen ståndpunkt, och därför förslår inte denna term, när det gäller att utmärka att det medvetna och det omedvetna endast är olika själstillstånd som hänför sig till olika existenstillstånd.
Att själv uppleva verkligheten
Människan har två olika slags förmåga att bedöma verkligheten.
Hon kan bedöma verkligheten på det sätt som fordras för att kunna hantera den. Vårt behov av att överleva gör det nödvändigt att kunna bedöma verkligheten på det sättet. Om jag håller ett stycke trä i handen måste jag uppfatta träets speciella egenskaper ifall jag vill göra upp eld. Om jag ser någon komma rusande mot mig med ett vapen i handen och med fientlig uppsyn är jag dödens om jag uppfattar honom som en budbärare om fred med en duva i handen. Kunskaper om och bedömning av verkligheten är nödvändiga för att vi ska kunna hantera den. Och de utgör en biologiskt betingad funktion hos människan. De flesta har denna förmåga och det är därför som de fungerar socialt.
Men hon har också förmågan att erfara verkligheten rent subjektivt, som en upplevelse i sig och inte bara med tanke på vad hon kan göra med den. Hon betraktar till exempel ett träd. Äger hon trädet kanske hon tänker: ”Hur mycket är det värt? Ska jag hugga ner det?” Hon betraktar trädet mest med tanke på vad det är värt som försäljningsobjekt.
Men betraktar vi världen från subjektiv synpunkt, som något vi ser för att vi har ögon att se med och kan uppfatta skönhet, då upplever vi trädet som något underbart, på samma sätt som vi kan uppleva en annan människa, betrakta henne eller prata med henne.
Är vi ute för att manipulera människor frågar vi oss: ”Vad kan jag ha för nytta av den här människan? Vilka svagheter har hon? Vilka starka sidor?” Den samlade bilden av människan i fråga bestäms då av syftet att använda henne. Men om vi pratar med henne, tycker bra eller illa om henne, är likgiltig inför henne, bara betraktar henne, då har vi inga sådana syften. Då känner vi något positivt eller negativt – eller något däremellan. Om vi har förmåga att se hennes djupare rötter, kan vi rentav se henne som den hon är, uppfatta hela hennes väsen.
Denna subjektiva förmåga hos människan, förmågan att betrakta saker och ting subjektivt, finner vi också uttryck för i poesin. Om en poet skriver: ”Rosen glöder som eld”, är det förstås nonsens ur vardagligt konventionell synpunkt. Det är förstås dömt att misslyckas att göra upp eld med rosen. Det är inte heller vad poeten hade i tankarna, han beskrev det intryck som rosen gjorde på honom. Han känner, ser och upplever det brinnande hos den röda rosen. Han gör det för att han är poet. Vi anser honom inte vansinnig, utan kallar honom för poet just för att han på en och samma gång kan uppfatta rosen subjektivt och objektivt.
De flesta människor i vår tid har förlorat denna subjektiva förmåga och kan endast betrakta saker och ting på det objektiva sättet, realistiskt. De är alltså väl förtrogna med världen sådan den går att manipulera. Men de kan inte betrakta något, naturen eller en människa, odelat subjektivt, utan något annat syfte än att uppleva just denna syn, detta ljud, denna bild.
Man skulle kunna säga att en människa som inte har förmågan att se subjektivt är lika sjuk som den som inte kan uppfatta verkligheten objektivt. Men det gör vi inte. Vi betecknar en människa som sjuk och psykotisk endast om hon inte har förmåga att bedöma den yttre verkligheten.
Förklaringen är enkel: sjukt är sådant som stör människans förmåga att fungera socialt. Begreppet sjukdom definieras i först hand socialt. Om någon är idiot, emotionellt eller konstnärligt, om hon ingenting förstår och om hon inte kan uppfatta någonting utom det praktiska värdet av kronor och ören, kan hon ändå i vår tid betraktas som en mycket smart person.
Om vi inte känner någonting, om vi inte har någon subjektiv upplevelse, då passar vi perfekt för ett samhälle där det enda som betyder något är att prestera, att utföra någonting rent praktiskt. Men är vi friska?
Jag tror att människan är en produkt av den naturliga evolutionen, att hon är en del av naturen men går utöver naturen i det att hon äger förstånd och jagmedvetande.
Jag tror att människans innersta väsen är möjligt att utröna. Hennes väsen är emellertid inte en materia, som utmärker henne genom alla historiska perioder. Människans innersta natur definieras av den ovan nämnda medfödda motsägelsen, vilken tvingar henne att reagera och att söka finna en lösning. Människan kan inte förbli neutral och passiv gentemot sin existentiella kluvna natur. Genom sin blotta existens som människa ställs hon en fråga av livet: hur överbygga klyftan mellan sig själv och omvärlden, så att hon kan nå en känsla av enhet och förening med sin medmänniska och med naturen. Människan måste besvara den frågan i varje ögonblick av sitt liv, inte endast – eller ens första och främst – i ord och tanke, utan i sitt sätt att leva och handla.
Jag tror att det är möjligt att finna ett antal begränsade svar på denna livsfråga, men i grunden tillhör de alla en av två typer. Antingen försöker människan åter komma i jämvikt med naturen genom att gå tillbaka till en förmänsklig form av liv, genom att eliminera sina specifikt mänskliga egenskaper: kärlek och förnuft. Eller är hennes mål att till fullo utveckla sin mänsklighet tills dess hon når en ny jämvikt med sina medmänniskor och naturen.
Jag tror att den första formen ofelbart kommer att misslyckas. Den leder till lidande, död och förstörelse, aldrig till människans fulla utveckling, aldrig till samverkan och styrka. Den andra sortens svar förutsätter att vi kan göra oss av med girighet och själviskhet, den kräver disciplin, vilja och respekt för dem som kan visa vägen. Men trots att det är det svårare svaret, är det vad som inte är dömt att misslyckas. Och i själva verket kommer den ansträngning och aktivitet som nödvändigtvis måste utvecklas på vägen mot målet att redan innan det nåtts ha en enande och samordnande inverkan, som fördjupar och stärker människans livskraft.
Jag tror att människans första val står mellan livet och döden. Hennes varje handling har att göra med det valet. Människan har sin frihet att göra sitt val, men det är en begränsad frihet. Det finns många förmånliga och oförmånliga betingelser som påverkar henne – hennes psykologiska förutsättningar, situationen i det samhälle hon fötts till, hennes familj, hennes lärare och de vänner hon väljer att träffa. Det är människans uppgift att utvidga frihetens gränser, att förstärka de betingelser som främjar livet över dem som främjar döden. Här talar vi inte om något biologiskt tillstånd, utan om ett sätt att vara, ett sätt att förhålla sig till omvärlden. Liv betyder att ständigt förändras, att ständigt födas. Död betyder att sluta växa, att förbenas, att upprepa sig. Det är mångas olyckliga öde att de aldrig gör det valet. De är varken levande eller döda. Livet blir en börda, en sysselsättning utan mål, och att ständigt ha något att göra blir ett medel att skydda sig mot den tortyr det innebär att vistas i skuggornas land.
Jag tror att ingen kan ”frälsa” sin medmänniska genom att göra valet för hennes räkning. Allt en människa kan göra för en annan är att sanningsenligt och kärleksfullt, men utan sentimentalitet och fromma förhoppningar, visa henne vad valet gäller. Att ställas ansikte mot ansikte med de verkliga valmöjligheterna kan väcka en människas slumrande krafter och göra det möjligt för henne att välja livet framför döden. Om hon inte kan välja livet, så kan ingen annan blåsa liv i henne.
Jag tror att det finns två vägar att nå fram till att välja det goda. Den första är pliktens och lydnadens väg, att åtlyda moralens bud. Den vägen kan ha sin verkan, men man måste beakta att under årtusendenas lopp har bara en minoritet lyckats motsvara ens de tio budordens krav. Många fler har begått brott, då buden har givits dem som förbud från myndigheterna. Den andra vägen är att få smak för att göra det goda och det rätta, att känna sig väl till mods därav. Jag menar den stegrade mottagligheten för livet i vilken jag bekräftar och bekänner mig till min identitet och min förmåga.
Jag tror att utbildning innebär att låta unga lära känna det bästa i det mänskliga arvet. Men även om mycket av arvet uttrycks i ord, får det bara sin verkan om orden blivit verklighet hos läraren och i samhällets uppbyggnad och verksamhet. Endast de idéer som har blivit kött och blod kan påverka människan, en tanke som förblir ord kan bara förändra ord.
Jag tror att människan kan bli fullkomlig. Att hon kan bli fullkomlig betyder att hon kan nå sitt mål, inte att hon nödvändigtvis når det. Om den enskilde inte väljer livet, om han slutar växa kommer han med nödvändighet att bli destruktiv, att bli levande död. Det onda och jag-förlusten är något lika verkligt som det goda och livsmottagligheten. De är människans sekundära utvecklingsmöjligheter, som står till buds, om hon väljer att inte utveckla sin primära förmåga.
Jag tror att människan endast i undantagsfall föds till helgon eller usling. De flesta av oss har en läggning åt både det goda och det onda, fast hur starkt vi dras till det ena eller det andra hållet växlar med individen. Det betyder att vårt öde i stort bestäms av de inflytelser som påverkar och formar vår givna läggning. Familjen är den viktigaste inflytelsen. Men familjen är själv huvudsakligen ett samhällets ombud, drivremmen som överför de värderingar och normer samhället önskar se hos sina medlemmar. Strukturen och värderingarna hos det samhälle den enskilde föds i är alltså den viktigaste faktorn i hans utveckling.
Jag tror att varje enskild människa företräder mänskligheten. Vi skiljer oss åt i fråga om intelligens, hälsa och talang men vi är alla ett. Vi är alla helgon och syndare, vuxna och barn, ingen är någon annan överlägsen eller satt att döma över någon annan.
Jag tror att människans utveckling under de senaste fyra tusen åren är verkligt respektingivande. Hennes förstånd har nått en punkt vid vilken hon löser naturens gåtor och befriar sig från naturkrafternas blinda makt, men just då hon nått sin främsta triumf, då hon står på tröskeln till en ny värld, har hon gett efter för de krafter hon själv skapat.
Jag tror att den enda makt som kan frälsa oss från självförstörelsen är förnuftet, förmågan att se det overkliga hos de flesta av människans idéer och att tränga fram till den verklighet som döljs bakom lager efter lager av bedrägeri och ideologi; förnuftet, inte som en kunskapsmängd utan som en slags energi, en kraft som kan fullt förstås enbart genom sin verkan och effekt, en kraft vars viktigaste funktion ligger i dess förmåga att binda och att lösa upp. Våld och vapen kan inte frälsa oss, men kanske att förnuft och omdöme kan.
Jag tror på friheten, på människans rätt att vara sig själv och att bekämpa alla dem som försöker hindra henne därifrån. Men friheten är något mer än frånvaron av ett våldets förtryck. Det är något mer än ”friheten från”. Det är ”friheten att” – friheten att bli oberoende, friheten att vara mycket snarare än att ha mycket eller att utnyttja ting och människor.
Jag tror att människan måste göra sig av med de illusioner som förslavar och förlamar henne, att hon måste bli medveten om verkligheten inom och utom sig för att kunna skapa en värld som inte behöver några illusioner.
JAG TROR, som Erich Fromm, SÅ HÄR!
| 
